HouseOfBlues

Buddy Guy är en amerikansk bluessångare och gitarrist. Han ses som en av de mest framträdande artisterna inom Chicagobluesen och har inspirerat många stjärnor inom blues och bluesrock, både med sin spelstil och sitt vilda scenuppträdande. Bland andra Jimi Hendrix och Eric Clapton har nämnt Guy som en influens.

Buddy föddes den 30 juli 1936 i Lettsworth, nordväst om New Orleans, Louisiana, USA. Hans föräldrar, Sam och Isabel Guy, var lantarbetare och Buddy växte upp på en plantage tillsammans med sina fyra syskon. Sju år gammal började Buddy experimentera med en "gitarr" han byggt själv av ett par träbitar och två strängar som hölls på plats med ett par av mammas hårnålar. Denna "Diddley Bow" var hans huvudinstrument under nästan ett decennium, tills han fick sin första riktiga gitarr, en akustisk gitarr av märket Harmony som nu finns att se på the rock'n roll hall of fame i Cleveland.

1957 arbetade den då 21-årige Buddy sedan ett par år vid Louisiana State University i Baton Rouge för en lön på 28$ i månaden när en av hans vänner som arbetade som kock i Chicago föreslog att Buddy skulle komma till Chicago där han skulle kunna arbeta på dagarna och spela på de lokala klubbarna på kvällarna. Buddy insåg att han antagligen skulle kunna få ett likartat arbete vid universitetet i Chicago men till en bättre lön, samtidigt som han om kvällarna skulle kunna lyssna på Muddy Waters, Howlin' Wolf och Little Walter (och kanske skulle kunna spela lite själv) så den 25:e September 1957 reste Buddy till Chicago.

Lite senare samma år spelade Buddy på den berömda klubben 708 samma kväll som Otis Rush då han för första gången träffade Muddy Waters som var en av Buddys stora förebilder och som haft stor påverkan på Buddys spelstil. 1958 fick Buddy ett skivkontrakt och spelade in sin första skiva för Cobra records.

Buddy var nu helt inne i musiken. Från 1960 arbetade han som studiomusiker på Chess Records där han medverkade på skivor av bland andra Muddy Waters, Howlin' Wolf, Little Walter, Sonny Boy Williamson och Koko Taylor. Hans egen skivkarriär gick däremot inte så bra. Leonard Chess, grundare och ägare av Chess records kallade Buddys musik för "oväsen" och ville styra över Buddy i det då populära Soul/R&B facket. Buddys enda skiva från Chessåren, "Left My Blues in San Francisco", kom ut först 1967. Han vill själv inte gärna lyfta fram denna del av sin karriär, eftersom han "inte var fri"

1968 Bytte Buddy bolag till Vanguard där han närmast omedelbart gav ut sin tredje skiva, "A Man and the Blues". Nu började också hans solokarriär ta fart, och 1969 var han huvudnummer på "Supershowen" i staines i England där bland andra även Eric Clapton, Led Zeppelin, Jack Bruce, Stephen Stills, Buddy Miles, Glen Campbell, Roland Kirk och Jon Hiseman medverkade. Från denna punkt gick det utför. Även om Buddy spelade in ett tjugotal skivor under 70 och 80-talen (bland annat briljanta inspelningar med munspelsmästaren Junior Wells) levde han i skymundan och fick inte erkännande av musikvärlden utanför en liten klick av entusiaster.

I slutet av 80-talet hade han inte ens ett skivkontrakt då Eric Clapton, ett av Buddys största fans, begärde att Buddy skulle få delta i '24 Nights' all-star blues guitar lineup på Royal Albert Hall i London. Efter detta fick Buddy kontrakt med Silverstone Records och gav ut superhiten Damn right, I've got the Blues. Efter detta var framgången ett faktum och Buddy tillhör nu.

Freddie King

född 3 september 1934 i Texas, död 28 december 1976 i Dallas, var en afroamerikansk bluesgitarrist och sångare som räknas som en av de största bluesgitarristerna. Han har fått smeknamnet "the Texas Cannonball". Freddie King, Albert King och B.B. King har kallats "the Three Kings of electric blues guitar". Hans mest kända låtar är "Have You Ever Loved a Woman" från 1960 och "Hide Away" som blev en hit och tog sig till tjugonionde plats på Billboard hot 100 år 1961. Han inspirerade kända bluesartister som Stevie Ray Vaughan och hans bror Jimmie Vaughan, Eric Clapton, Peter Green och bandet Chicken Shack.

King hade en intuitiv stil, vilket ofta leder gitarr delar med sång nyanser. Han har uppnått detta genom att använda den öppna strängen ljud i samband med Texas blues och den råa, skrikande tonerna av West Side Chicago blues. I sin tidiga karriär spelade han på en gold top Gibson Les Paul med P-90 mickar genom en Gibson GA-40 förstärkare, senare övergick han till en Gibson ES-345 gitarr, med ett TumPlektrum och en metall FingerPlektrum på pekfingret plockade han strängarna för att uppnå en aggressivt ljud, en stil han lärt sig av Jimmy Rogers. Han hade en relativt sett mer aggressiv och kreativ stil improvisation än andra, såsom, BB King och Albert King, anses av många vara ett mer undersökande och mindre traditionella synsätt.

Magic Slim ,född Morris Holt Augusti 7, 1937, Grenada, Mississippi
Magic Slim var tvungen att ge upp att spela piano när han förlorade sitt lillfinger i en Bomullsgin, Han kom först till Chicago 1955 med sin vän och mentor Magic Sam, det var Magic Sam som gav Magic Slim hans smeknamn, som också gav han en plats i bandet som basist. Han var inte så imponerande av sina kamrater så han återvände till Mississippi och började jobba, År 1965 var han tillbaka i Chicago och fick sin yngre bror intresserad av att spela Bas. 1970 gick Slims bror med i hans band Teardrops. Dem spelade på små dunkla o rökfyllda ställen i olika delar av Chicago. Slim´s inspelning karriär började 1966, med låten "Scufflin '", följt av ett antal singlar i mitten av 1970-talet. Han spelade in sitt första album 1977, Born Under A Bad Sign, för den franska MCM etiketten. Under 1980-talet, släppte Slim titlar på Alligator, Rooster Blues och Wolf Records och vann sin första WC Handy Award. År 1980 spelade han in sin cover av "Mustang Sally".År 1994 flyttade Slim till Lincoln, Nebraska, där Zoo Bar hade bokat honom i flera år. Zoo Bar är en musikklubb och nattklubb belägen i centrala Lincoln. Har även varit i Sverige och spelat på Festivalen Sweden rock festival samt Notoddens blues festival i norge.

CITAT: "Magic Slim consistently offers no-frills houserockin’ blues. He and his band are a national treasure."


Lite videos...

Hooker var ett av de stora namnen inom bluesen och kallas ibland för "King of the Boogie" född 22 augusti 1917 i Clarksdale, Mississippi, död 21 juni 2001, Efter sitt genombrott 1948 med singeln Boogie Chillen var Hooker aktiv inom bluesmusiken fram till sin död 2001, bortsett från ett avbrott under några år på 1980-talet. Han spelade in mer än 100 musikalbum.Till hans mest kända sånger hör Boogie Chillen (1948) och Boom Boom (1962). Hookers stil är sparsmakad och känslomässig och många känner att Hooker är den amerikanska bluesmusiker som bäst visar kontakten med Afrika genom sin musik.

John Lee Hooker valdes 1980 in i Blues Hall of Fame och 1991 i Rock and Roll Hall of Fame. 2000 tilldelades han Grammy Lifetime Achievement Award.